funderingar kring dejting

Jag har träffat en hel del killar, pojkar eller män om vi nu ska kalla dom de. Men jag måste säga att jag börjar få avsmak! Trotts att jag arit borta och då menar jag helt borta från uteliv, killar oh dejting i nästan ett år, så känner jag att jag börjar bli le på det här. Ja första killen jag träffa var hur go som helst och han va om jag får säga nästan perfekt! Men jag tror att han fick ålders komplex i min närvaro.. Han va 34år och jag är 24 år men ser oftast ut som 17-18år. Jag åker fortarande på halv biljett!! Sen hade han lämnat sin förra precis o de hade varit ett par i 6år.. Nästa jag träffa verkade vettig och sa att de förra förhållandet tog slut för han inte var hemma så ofta, utan va i garaget. Vilket jag tyckte va underbart, dels för jag har samma intresse o dels för jag HATAR när dom hela tiden ska vara där du är. Men de visa sig att han hade så dåligt självförtroende så han påminde mig ofta om att han va inte snygg, men hans hund var (sa han) och han lämnade aldrig min lägenhet efter första natten typ. Till en början tyckte jag de va gulligt att han va med och sen sov kvar men efter ett tag kvävdes jag och när han bara va där hela tiden och lät mig stå för allt drog jag en vit lögn: (efter 1månad med han och hans hund i min säng sa jag) - Jag är allergisk mot hundar och sen ska min väninna komma ner och hon är jätte allergisk, så du kan inte sova här nå mer. Om vi ska träffas får vi göra de ute eller hos dig. Han tog illa upp. Sen svara jag mindre och mindre och sista veckan innan jag skulle upp o festa i sthlm träffa jag han inte alls. Sen när jag kom tillbaka va de slut och jag gick på en ny date! Mr Dad! Å nu verkar de som om han inte gör annat än säger hur söt jag är och tänker på mig .. Det är jätte fint men inte 30 sms om dagen (då har han ändå dragit ner på antal o ökat i smickret).. Jag antar att de bara är jag som har för höga krav.. mr old, mr dog och mr dad.. Ett sannings ord: Jag har en som jag , trott allt han gjort o inte gjort, skulle göra allt för. Om jag inte redan gjort de. Men han är den som får mig att bli lugn a bara tanken, le utan hans fysiska närvaro och skratta utan anledning. Det gör ont i hela mig när han kommer på tal och jag skakar sönder av nervositet när jag träffar honom. Men jag har sagt till han vad jag vill, men jag blev sårad av han första gången (ja har gjort de en gång till) och nu flytta jag och la 50mil emellan oss för jag vågar inte.. Jag vet att han tycker om mig men ... ja ja Det är bara inse: - Du hittar någon den dagen du släpper honom och kan sluta jämföra alla med han! Men fram till dess kommer du aldrig bli nöjd, för ingen är som han! Mr Perfect